Vila är ett mångfasetterat ord, ett substantiv som enligt Svenska Akademiens ordlista (SAOL) betyder ”tillstånd av overksamhet och avslappning: gå till vila; den sista vilan döden”. Vila är också ett verb som betyder ”inte arbeta, ta igen sig; vila på hanen avvakta”. Vila finns inte i plural, det finns bara en vila vilket är skönt; hur effektiv jag än vill vara vilar man i singular. Hur har vi det egentligen med vilan i vårt samhälle?
Då jag var barn på 1970-talet var söndagen vilodag. Familjen gick till kyrkan – barnen i söndagsskola och vuxna i gudstjänst. Vardagsaktiviteterna upphörde och den instiftade vilodagen var ett tydligt avbrott. Vila var både ett tillstånd och ett görande, eller rättare sagt ett icke-görande. Redan på tredje plats av tio Guds bud står: ”Tänk på vilodagen, så att du helgar den.” Betyder denna uråldriga befallning något för oss i dag? Den gammaltestamentlige Moses stentavlor är väl lika döda som sten?
