Tro och vetande ställs ofta mot varandra. Det sistnämnda utesluter det förstnämnda, är tanken. Jennifer Johansson har en annan infallsvinkel på frågan, där vår berömde filmregissör Ingmar Bergman blir en del av svaret.

I vår samtid har synen på religiös tro mer och mer kommit att betraktas som ett personligt val. Vi märker det genom sättet på vilket vi pratar med varandra om tro och livsåskådning, och kanske tydligast då en ateist vill övertyga en troende om att han eller hon ska ge upp sin tro med vetenskapliga argument eller genom att hävda att trosuppfattningen är inhuman. Det sistnämnda sker inte sällan genom att den icke-troende tar några lösryckta citat ur religionens heliga skrift som argument för att den troende bör avsäga sig sin livsåskådning.

Men även motsatsen förekommer – en icke-troende som uttrycker följande till en troende: Jag önskar att också jag kunde tro på något övervärldsligt, för det verkar så tryggt. Detta sätter fingret på något intressant. För om det finns icke-troende som önskar att de trodde, men inte kan förmå sig därtill, så borde det väl finnas troende som önskar bli kvitt sin tro utan att lyckas?