Somligt är svårare att närma sig än annat. Det är som att livet självt kräver av oss att tänka efter, att inte ta allt för lättvindigt på ämnet. En artikel jag läste i förra veckan ändrade i sista stund på ämnet för denna ledare. Artikeln handlade om döden, och idén som hävdades var att döden är en skymf mot livet. Utöver att det är en generalisering i en fråga som tycks svår att generalisera i – min död är inte din, din död är inte min – är påståendet att döden är en skymf mot livet så pass märkvärdigt att det tvingar till ett svar. Jag närmar mig detta med en tvekan som jag själv förundras över. Vad är det för djupliggande strängar som slås an av att döden görs till något att förfasas över? Vad är det som gör att jag vill försvara döden som om den vore livet självt, eller snarare, som om ett angrepp mot döden är ett angrepp på livet självt?
Jag kom att tänka på min älskade mor. Inför sin tredje hjärtoperation – efter vilken hon enligt överläkaren kunde se fram emot att spela tennis igen – sade hon till mig att hon gjorde operationen för oss barns skull. ”Jag har levt ett rikt liv, jag har sett det mesta, jag är nöjd”, sade hon där hon låg på sjukhusbädden, märkt av de ingrepp hon hade gått igenom. Läkarna misslyckades igen, och mor fick äntligen sin vila. Min fars sista tid är däremot en helt annan historia. Han kom till liv först när han skulle dö. I en veckas tid låg han i en svår ångest. Han ville absolut inte dö, och allt inom honom reste sig i uppror mot vad som höll på att ske – denne man som aldrig levde medan han levde, som liksom gled in i sina dimmor likt den stillastående röken från hans cigarretter där han satt år efter år i sin fåtölj i ljuset från fönstret. Barnen försvann tidigt från hans horisont, det var som att ingenting egentligen bekom honom. Han log ibland, pratade om saker utan att de angick honom, ja hans liv fortsatte som i en gravkammare – en rökfylld gravkammare. Då och då gjorde han rökringar, en större, och sedan en mindre, som han puffade in genom den större. Så gick åren, ja ett liv. Och när döden närmade sig med stormsteg kom han alltså till liv. Paniskt liv.
