Frödings debut Gitarr och dragharmonika blev i stort sett omgående en klassiker hyllad av både kritiker och läsare och hittar än i dag fram till läsarna. På grund av detta tål den att som nu komma ut i nyutgåva.
Carl Snoilsky, Oscar Levertin, Per Hallström, Erik Axel Karlfeldt, Verner von Heidenstam, alla är de tidlösa diktare som knappast är bortglömda men i dag ack så dåligt lästa. Annat är det med en samtida till dessa, Gustaf Fröding (1860–1911), som inte bara tillhör samma klassiska svenska diktarkanon som ovan nämnda namn utan som också fortfarande i hög grad både läses av många och ständigt finner nya läsare.
Vad är det då som i alla tider gjort Fröding så älskad som poet? Svaret på detta går att finna redan i hans makalösa debut, Gitarr och dragharmonika, vilken efter viss tvekan från Karl Otto Bonnier kom ut 1891 och som genast vann såväl kritikers som läsares hjärtan. Det är knappast någon överdrift att säga att Gitarr och dragharmonika är en av de mest storstilade poesidebuterna i svensk litteraturhistoria.
