Vi lever i en epok av post-sanning – utan värden, estetiska normer eller sublima ideal. Ingenstans är detta tydligare än i konsten – i arkitekturen, musiken och i det visuella mediet. Modernism kallas framsteg, men förefaller vara motsatsen.
Desintegreringen av estetiska standarder inom konsten kan spåras till den franska impressionismen under slutet av 1800-talet. Klassiskt skolade målare som Claude Monet och Vincent van Gogh gav, i kraft av sin tekniska färdighet, trovärdighet åt ett alltmer fördunklat uttryck och förlusten av perspektiv. I Paul Cézannes stilleben kunde kubismens karakteristiska konturer urskiljas, och Vasilij Kandinskij, som innoverade den abstrakta konsten på 1910-talet, menade att alla konstuttryck kunde representera en andlig strävan. Kameran hade uppfunnits och man frågade sig varför en konstnär borde måla realistiskt. ”Att försöka återuppliva konstens principer från tidigare århundraden kan bara leda till produktion av dödfödda verk”, ansåg Kandinskij, som blev en ledande gestalt inom 1920-talets expressionism i Weimarrepubliken.
Weimar var mellan 1918 och 1933 ett liberalt experiment – en plats för mångkultur att frodas, på det militärt kastrerade Tysklands jordmån. Dadaismen, som uppstod i kölvattnet av första världskriget i Zürich, var en förtrupp i den kulturella bolsjevismen, som drevs av en uttalat kommunistisk agenda. Målet var att desintegrera det borgerliga falska medvetandet genom ändlös kritik av rådande normer. Dadaismen var anti-konst, rent nonsens, vilket var hela poängen. Marcel Duchamp, en amerikansk dadaist, uppvisade 1917 sitt banbrytande konstverk Fontänen – en urinoar. Två år senare skulle Duchamp framställa sitt magnum opus, L.H.O.O.Q., efter att ha ritat en mustasch och ett getskägg på en kopia av Mona Lisa.
