Ibland när jag är ute och springer tar jag rundan förbi platsen för den gamla barnkolonin. Numera ligger det ett flerbostadshus och en stor parkering där kolonin en gång låg. En stel tystnad har lagt sig över markerna.
Där finns inte längre några spår av de röda stugorna, av de många enbuskarna och björkarna eller av de glada ropen från de lekande barnen. Men medan jag springer förbi tänker jag på vad min mamma och mormor har berättat om sina somrar där med alla barn. Jag hör glada skratt som ekar över nejden, munter fågelsång och humlesurr. I min fantasi sjuder hela området fortfarande av liv.
Barnen som bodde på kolonin var mellan fyra och sju år gamla och hämtades med buss i Kalmar av personalen. Innan Ölandsbron invigdes 1972 skedde detta med någon av Kalmarsundsfärjorna. Fyrtiotvå barn var det, som sedan skulle leva tillsammans under fyra eller åtta veckor under sommarmånaderna. För några av barnen var det första gången de separerades från sina föräldrar och personalen fick inleda vistelsen med att trösta dem. Men väl framme vid grinden började det att byggas upp en förväntan och en nyfikenhet hos barnen och de blev gladare i sinnet.
