De senaste veckorna har förutom gängkriget medialt dominerats av Sveriges krisande relation till Turkiet. Det hela nådde något slags topp när den svensk-danske politikern och provokatören Rasmus Paludan brände en koran framför Turkiets ambassad i Stockholm. 

Det här är en historia med massor av trådar in i såriga svenska inrikes- och utrikesfrågor. Det är inte omöjligt att dessa i backspegeln senare kommer att överskugga de farhågor som nu uttrycks om att Sveriges Natoprocess allvarligt ska haverera, och att Sveriges säkerhet är hotad på grund av detta.  

En dimension av "Natokrisen" som det inte pratas så mycket om – av förståeliga skäl nu när vi är mitt i det – är hur den målar upp en bild av makt och konsensus i Sverige. Nato var närmast en ickefråga i svensk politik fram tills Ryssland invaderade Ukraina, och Sverige som väntat sällade sig till den koalition främst bestående av USA och Västeuropa som började agera som en part i konflikten, med sanktioner mot Ryssland och militärt och ekonomiskt stöd till Ukraina.